lovely kom hem ifrån island igår och det blev så surrealistiskt. visst visst, 1 vecka ifrån varandra. men nåväl. vi träffades vid en park och när jag såg honom tänkte jag "shit är det där min pojkvän, eller?" och så gick vi fram till varandra och kramades i minuter. sen pussades vi och det kändes på riktigt som om det var första gången jag pussade honom. det blev jättepirrigt och man blev generad och visste inte hur man skulle beté sig. vi gick hem till honom och att bara ta tag i hans hand och hålla handen var lite pinsamt. Vi lade oss ner i sängen och pussades och kramades fast det gick nästna inte. vi kunde inte sluta le, så pussarna blev inte så bra men hallå? vilka pussar som helst med honom är bra. han kunde knappt titta på mig utan att bli generad och jag kunde knappt titta på honom utan att börja fnissa eller gömma mig i hans famn pågrund utav hur generad man var. känslan var verkligen som om att det var första gången man träffar den man är D Ö D E N S kär i och så blir allt lite pinsamt och man blir nervös och så vidare och så vidare. Känslan släppte inte. Nåväl så packade han ihop sina grejer och så gick vi hem till hans pappa. 
kollade vad som fanns hemma
skrev inköpslista
handlade 
lagade spenatstuvningscreps med håkan på högsta nivån. I det läget exsisterade vi verkligen. Vi sjöng högt, lagade pannkakor tillsammans, dansade, pussades. 

Vi tog ta ett (bubbel)bad och lyssnade på jazz. Då var vi i vår lägenhet i london. Vår granne som bor vägg i vägg med oss är en gammal känd fransk sångerska. Hon är cirkus 80 år gammal och har högt i tak, massa hattar och katter, långa naglar och massa kakfat hemma. Hon klär sig gammaldags överklass och går runt och sjunger såhär hela tiden. Bakgrundsmusiken spelas ifrån hennes grammofon. 

 

slutsats: jag är kär.